fuck it!
jag är så jävla förbannad..eller ledsen eller besviken..allt känns som en sarlig röra, och det känns piss! jag förstår inte varför livet ska kännas så jävla surt jämt..jag har det det bra eller?..så varför ska jag känna såhär?!..just nu känns det som att det finns så jävla mycket under ytan och bara ligger och pyr, och som snart kommer att explodera..som en vulkan..men vad är jag arg på då..mig själv eller?..eller på livet..som inte är som jag vill...eller när reagerar på ett sådant sätt som sedan känns helt onödigt..och så får jag ångest över det..jag fattar faktiskt ingenting...kanske beror det hela på stress..? eller dåliga vanor..för allt kan ju inte bara handla om att jag är besviken på livet i sig..eller är det så?..jag menar, livet blir ju faktiskt inte bättre än vad man gör det till?..men vem är jag då..vart står jag, och vad vill jag egentligen..? det känns som att man blir den alla tror att man är..men när man bygger upp den människa som man trivs med..kommer det något som står ivägen och man börjar åter igen fundera på..vem är jag, egentligen..just nu vet jag ingenting..och för tillfället pallar jag inte bry mig heller..leva här och nu finns det något som heter..leva just för stunden man befinner sig i, ta dagen som den kommer och inte våga se dagen som kommer...jag känner någon slags ilska..en sån där då man bara vill gråta, men om jag gråter, är jag tillbaka där jag var förr? "Hanna är du nere" "hur mår du egentligen?" "har det hänt något" "är du deppig?"..
tjockångest..släng dig i väggen
piss..det är ett bra ord!