Psykisk ohälsa

Här kommer inlägget många säkert har väntat på. Ni som följer mig på instagram vet nog vad jag pratar om. I Onsdags postade jag en bild på en tatuering jag hade gjort. Inte bara en tatuering, utan en tatuering som har fått mig att äntligen kunna börja leva på riktigt. Jag valde i Onsdags att öppna mig helt och hållet. Att rakt och ärligt blotta mig själv och en del av mig många inte kände till.

För er som inte har sett bilden så kommer det här.

Många visste redan, men många andra visste ingenting alls. 
Nu vill jag reda ut detta lite närmre, och ge lite mer klarhet i det här.

I de tidiga tonåren hände något med mig. Kanske var det bristen på självkänsla och självförtroende eller hormoner som startade allt. Det fanns ingen anledning egentligen. Jag drabbades av psykisk ohälsa. Jag blev djupt deprimerad, så pass allvarligt att mina föräldrar vabbade för mig. Även fast att jag var så pass gammal att jag gick på gymnasiet. Jag blev sjukskriven, fick inte lämnas ensam och mådde fullständigt skit ärligt talat. Många minnen från den här tiden är förträngda och borta. Det händer ofta att min familj pratar om saker vi gjort, platser vi besökt under den här tiden som jag inte minns. 
Min 18 årsdag minns jag exempelvis inte. 
Mitt och Mattias förhållande startade i en ganska fet uppförsbacke så att säga.

Jag har träffat många läkare, psykologer och kuratorer. Åkt in både akut och mindre akut.

Ganska snabbt fick jag kontakt med bup och efter en rad utredningar, medicineringar, Sömntabletter, läkarundersökningar så startade jag en terapiform som heter DBT, Dialektisk beteende terapi. En speciell terapiform utformad för oss med självskadebeteende. Jag gick både enskilt och i grupp. Träff med min psykolog en gång i veckan, ibland oftare. Jag hade problematik såsom borderline och manodepression.

Jag var så otroligt trasig, så trasig att jag inte riktigt förstår det själv. Jag brydde med egentligen inte om något. 
Det finns så mycket jag har gjort och sagt, sårat männikor. Det kan jag ibland tänka på och må dåligt över.

Hur som helst. Att jag ens postade det här bilden känns helt sjukt. Det är otroligt stort. Ni som känner mig vet hur stort det är. För mina ärr har gjort mig otroligt socialt handikappad. Framför allt sommartid då jag alltid har behövt täcka min arm. 

Jag har länge känt att ärren varit en del av mig. Även om jag har mått otroligt dåligt över dom. Men nu när Moa har börjat fråga vad jag har gjort så kändes det givet. Jag valde att täcka dom med en tatuering. 

Att jag nu vill gå ut med det, är att det inte känns lika jobbigt längre. Det känns verkligen som att jag vänt blad och på något visst känns ärren inte som jag. Därför vågar jag nu prata om det.

Och vi behöver verkligen prata om det här! Så många tjejer har tagit ut sin ångest på sin kropp och vi ska och får fan inte skämmas! Det är en sjukdom. Precis som vilket sjukdom som helst!

Min psykiska sjukdom tog nästan död på mig. Jag trodde aldrig att jag skulle ta studenten, att jag skulle flytta hemifrån eller ännu mindre att jag skulle skaffa barn.

Jag är såå glad för att jag kämpade, och att ingen gav upp om mig. Att min familj ställde upl för mig. Att mina vännerna jag hade stannade.

Om någon har några funderingar så hör gärna av er. 



Bebis blir stor!

Halloj!
Det går lite trögt här verkar det som. Jag har haft fullt upp med det mesta så bloggen har hamnat lite längre ner på prioriteringslistan.

Lea har tagit ett riktigt språng i utvecklingen! Hon äe betydligt senare än vad Moa var med det mesta. Hon snittar på ca 1,5 månad efter Moa.

Hur som, När hon har lärt sig något nytt dröjer det inte länge innan hon tar nästa steg.
När hon exempelvis lärde sig krypa så tog det någon dag så kröp hon suuper snabbt!

Nu har hon äntligen börjat resa sig mot saker. Hon gör det heela tiden och nu efter ett par dagar ståendes mot möblerna går hon längs med dom. Snart är det nog läge att ta fram lära-gå-vagnen för hon går och skjuter stolar framför sig.

Här om dagen lärde hon sig både att klappa händerna och att vinka. Gud hon är så stor helt plötsligt! Min lilla bebis. Hon fyller snart 1 liksom!

Trött och bitter. Kämpiga nätter

Man ska tydligen inte säga för mycket. Jag har ju sagt här nu ett tag att tjejerna sover sååå himla bra, att Moa sover hela nätter osv. Det fick jag äta upp!
För typ fjärde natten i rad så bökar båda tjejerna. Lea vaknar konstant och jag får sitta vaken mest hela nätterna. i natt fick jag inte sove en enda hel timme. Tjejerna stökade om varandra. När den ena väl hade somnat och jag äntligen hade fått lägga mig så var det den andras tur att vakna. Båda kissade igenom sina blöjor..Att Moa vaknade kl 4 och tyckte att det var morgon..varför är jag inte ens förvånad efter en sån piss natt!

I natt blir det väl ingen skillnad. Klockan är inte ens midnatt och Lea har redan börjat krångla. 
Två flaskor välling redan. Hela paketet lär väl behövas.

Bitter? Nää mest trött faktiskt.