Förlossningsberättelsen

Nu tänker jag dela med mig av hur det gick till när vår andra dotter Lea föddes.
Jag kan tyvärr inte få fram några exakta tider för när allt inträffade, men jag tror ändå att ni kommer att förstå hur fort det faktiskt gick!

Söndag den 28 september:
Minns ni den här bilden jag la upp på min mage? Kanske stämde det att hon tog spjärn för att ta sig ut.



När vi ska lägga oss bubblar det något otroligt, och högt innifrån min mage. Mattias frågar flera gången om jag ligger och pruttar men jag tycker mig riktigt känna hur det är fostervattnet som bubblar där inne.
Jag vaknade upp vid 23 snåret med sammandragningar. Jag hoppades lite på att det skulle vara dags, men var samtidigt bombis på att det skulle avta precis som tidigare nätter. Somna om kunde jag inte riktigt utan låg och vred och vände på mig och pendlade mellan att vara vrålhungrig, kissnödig och bajsnödig. Jag gick upp och kissade och kände hur det typ sved och spände i fiffin påväg till toan. Helt ovetandes om vad som snart skulle hända.
Vid 0.30 tiden lyckades jag somna om.

Måndag 29 september:
Jag vaknade återigen 1.15 av att det "bubblade" till där nere. Yrvaken och dödstrött så for tankarna iväg och jag började fundera på ifall det var en hand som kom ut där nere, vad gör man då liksom? Det bubblade till igen och direkt blev det varmt i trosorna och snabbt som tusan kände jag efter och det var dyngsurt! Det där var liksom inget kiss direkt!
Jag slängde mig ur sängen och insåg att det forsar ur mig! Jag sprang till toan med en hand mellan benen. Som att det skulle hjälpa liksom?!
Japp, vattnet hade verkligen gått!
Jag väckte Mattias som svarade med "-SKÄMTAR DU MED MIG" när jag sa att vattnet hade gått och att värkarna hade dragit igång.
Ringde mamma och berättade att det var dags och medans vi väntade på mamma och sara som skulle sitta barnvakt så ringde jag till förlossningen.
Eftersom att bebisen inte var fixerad så skulle vi komma in på kontroll.
Vi packade ihop det sista och jag slängde på mig lite smink fåfäng som jag är.

Påväg in till förlossningen kom värkarna med 2-3 minuters mellanrum och dom gjorde otroligt ont! Vi körde till Ackis på 25 minuter, en resa som i vanliga fall tar 40 minuter.

Vi kom till förlossningen vid 3 där en ctg togs. Jag hade många och täta sammandragningar och innan jag fått på mig förlossningskläderna och lagt mig i sängen så fick jag värk på värk på värk. När jag undersöktes kunde hon först inte ens nå tappen, och efter ett jäkla grävande så är jag bara öppen 2 cm och har fortfarande en kant av tappen kvar.



Jag bad om varma kuddar men innan jag hade hunnit få dom så hade jag så ont att jag var tvungen att trycka på knappen för att få lustgas. Sååå jäkla ont! Jag började kräkas och tyckte det var lite tidigt för med Moa så hade vi legat inne i några timmar när jag började kräkas.

Strax där efter ändras karaktären på värkarna och det börjar trycka på. Jag ber Mattias trycka på knappen återigen och när jag undersöks så är jag öppen 6 cm.
Jag blir erbjuden TENS men det hinns liksom inte med för när jag undersöks igen så är jag fullt öppen och det är dags att krysta.




Jag krystade i ryggläge utan lustgas med ena handen i Mattias hand och den andra i en undersköterskas. Tydligen så var jag ganska hårdhänt med mina naglar.

Klockan 4.37 föds vår andra dotter Lea med dunder och brak. 51 cm lång och 3640 g. Hon kom ut med navelsträngen ett varv runt halsen men som inte verkar ha påverkat henne.



Hon var på pricken lik Moa! Och hela min kropp översvämmades av lycka.
Till skillnad från Moas förlossning så fick jag krysta ut moderkakan den här gången och efter att ha undersökts så behövs jag inte sys. Skönt!

Jag är uppe och duschar efter 30 minuter och det var bannemig den skönaste duschen på länge. Såå skönt!

Ganska snabbt får jag otroliga eftervärkar som gjorde såå jäkla ont att jag började kräkas av dom. Jag fick smärtstillande men fortsatte ändå att kräkas. Otroligt obehagligt. Som att det inte räckte med att föda barn liksom?




Efter några timmar fick vi byta rum på grund av att nya patienter kom in. Det var fullt på BB så vi fick ett annat rum nere på förlossningen där vi fick invänta läkaren som skulle undersöka Lea.
Lea sov mest hela tiden och jag hade riktigt plågsamma eftervärkar och fortsatte kräkas. Jag kunde inte kissa heller utan tappades på urin.
När jag väl kommit igång och kissat själv så gjorde det såå jävla ont! Mycket värre än med Moa då jag syddes med ett stygn.


Den här förlossningen gjorde minst 1000 gånger ondare än med Moa. Kanske för att allt gick så fort. Eftervärkarna ska vi inte prata om. Så just nu kan jag gärna vänta några år om vi ska skaffa flera barn. Jag äter fortfarande smärtstillande på grund av eftervärkarna.

Lea och Moa är födda i samma rum på förlossningen på ackis. Båda är födda på en måndag och båda är födda 37. Moa 19.37 och Lea 4.37.

Från att ha kommit in på förlossningen kl 3, och bara 2 cm öppen till att Lea är född 4.37..förstår ni i vilken raketfart hon kom i?

Jag är såå lycklig som tvåbarnsmamma och jag är fullständigt förälskad i mina fina flickor och min man. Tänk att jag och Mattias har fått så perfekta tjejer ♡






Förlossningsberättelse

Här kommer nu min förlossningsberättelse. Jag vet att den är väldigt lång, men jag hoppas att ni orkar läsa iallafall=)

Söndag
Ca 14.00
Jag var ensam hemma medan Mattias var och hjälpte hans mormor med hennes bil när jag började få sammandragningar som var riktigt smärtsamma och täta. Det gjorde riktigt ont i ryggen och i ljumskarna, så jag var lite osäker på om de eventuellt bara var foglossning.  Jag valde att inte ringa honom då jag var säker på att domskulle avta.
När Mattias kom hem bestämde vi oss för att åka och storhandla för att eventuellt sätta igång något ännu mer. Dessutom ville jag inte bara sitta hemma så jag och Mattias åkte till Willys. Värkarna blev allt värre och på väg hem så satte Mattias igång och klockade värkarna. Dom kom med ca 3-4 minuters mellanrum så Mattias tyckte att vi borde ringa förlossningen. Jag hade som ni vet ställt in mig på att jag skulle gå över tiden så jag trodde att det bara var ett falskalarm ännu än gång.
19.30
Värkarna hade fortfarande inte gett med sig, och gjorde fortfarande riktigt ont så vi bestämde för att ringa till förlossningen för att höra hur vi skulle göra. Vi kom överens om att vi skulle stanna hemma för att slippa vara på förlossningen så länge
Ca 21.00
Värkarna avtog, och jag blev ännu en gång besviken på att allt stannat av

Natten mot Måndag
01.30
Jag vaknar av sammandragningar. Dom gjorde inte alls speciellt ont, men jag la märke till hur dom återkom hela tiden.
03.00
jag har fortfarande inte kunnat somna om utan börjar klocka sammandragningarna i huvudet och upptäcker att jag får de till att det är ca 3 minuter emellan varje.

03.25
jag plockar fram mobilen och börjar klocka värkarna med noggrant. Första mellan de första värkarna var de 7-9 minuterna mellanrum. Värkarna kommer allt starkare och jag inser snart att värkarna är regelbundna och kommer nu med 3 minuterna mellanrum.

04.50
Mattias vaknar och upptäcker att jag klockar värkarna. Dom har dessutom börjat göra ont och vi börjar inse att det eventuellt kanske kan vara dagen vi blir föräldrar. Jag springer någon gång här också på toaletten och upptäcker att det eventuellt läcker fostervatten.

09.10

Vi hade en tid hos våran barnmorska på mvc senare under dagen, men eftersom värkarna var så täta så ringde vi till henne för att eventuellt få en tidigare tid men hon gav oss rådet att kontakta förlossningen.

09.30
Jag tar mig en dusch för att se om de lindrar men får snarare en motsatt effekt. Vi bestämmer oss för att ringa förlossningen då värkarna gör jätte ont och de kommer fortfarande regelbundet med 3 minuters mellanrum. Barnmorskan jag pratar med är jätte trevlig och säger att jag kan komma in för att undersökas men att vi inte ska bli ledsna ifall vi bli hemskickade. Vägen in till förlossningen i Uppsala har aldrig varit så lång som just denna dag.

10.30
Vi kommer till förlossningen där en CTG-kurva görs, bebisen hjärtljud låter bra och värkarna kommer fortfarande regelbundet. CTG:n togs ungefär i 40 minuter, och när jag undersöks är jag bara öppen 1,5-2 cm. Det konstateras också att det inte är fostervatten jag läcker. Vi fick nu bestämma om vi ville åka hem och komma tillbaka. Men eftersom att jag hade så himla ont så ville jag inte åka hem då jag visste att jag snart i alla fall skulle få åka tillbaka. Vi kommer överens om att jag och Mattias ska ta en sväng på sjukhuset och försöka äta något för att jag förhoppningsvis ska öppna mig lite mer.Här bestämmer vi oss för att ringa våra familjer för att säga att vi är på förlossningen. Jag klarar mig ungefär 40 minuter innan vi går tillbaka till förlossningen där en ny CTG görs. Nu har de gått 2 timmar sedan förra gången jag undersöks, och jag är nu öppen 4 cm.

14.00
Vi blir inskrivna och får ett förlossningsrum. Vi får alltså vara kvar och ringer återigen våra familjer för att meddela att det snart kommer komma en bebis och att vi blir kvar på förlossningen. Jag fick byta om och fick varma kuddar på ryggen då jag upplevde den värsta smärtan där, och de lindrade väldigt mycket! Jag varierade mig mellan att ligga i sängen och gå runt i förlossningsrummet. Hittills kunde jag hantera smärtan ganska bra och kunde klara mig med varma kuddarna på ryggen. Ännu en CTG-kurva togs på bebisens hjärtljud, och allt såg bra ut.

Ca.15.00
Jag får testa lustgasen för första gången. I början tyckte jag den var obehaglig då jag blev helt väck och kände att jag inte hade någon kontroll. Jag klarade fortfarande värkarna ganska bra så vi valde att skruva ner lustgasen en aning. Lustgasen var sedan min räddning. Någonstans ber jag även om en epiduralbedövning då de kunde ta tid innan narkosläkaren kunde komma.

Ca 15.30
Jag är fortfarande bara öppen 4 cm och när jag undersöks märker barnmorskan att bebisen ligger med ryggen åt fel håll. Man vill att bebisen ska ligga med ryggen mot min mage men bebisen låg alltså åt andra hållet. Därför fick jag lägga mig på en sackosäck, vilket jag inte alls gillade. De gjorde att jag fick ännu ondare och började också kräkas här. Värkarna gjorde nu riktigt ont och jag kände dessutom ett kraftigt tryck neråt. Men eftersom att jag bara var öppen 4 cm så kämpade jag mig igenom varje värk som nu gjorde riktigt jävla ont!

18.15
Jag är öppen 5 cm och under en värk tar dom hål på hinnorna så allt vatten rinner ut. Vilket jag inte upplevde som någon större skillnad mot innan till en början. Under varje värk kommer de fostervatten och jag upplever nu hur de trycker på mer och det gör nu mycket ondare!

18.35
Nu är jag i stort sätt helt borta på grund av smärtan. Jag upplever att värkarna aldrig försvinner utan från och med nu känns allt som en ända lång värk. Den yttre CTG:n tappar bebisens hjärtljud och pendlar mellan mina och bebisens. Alltså går det inte att registrera hur bebisen mår under varje värk. Barnmorskan trycker på signalknappen för att få hjälp. Ganska snabbt trycker hon igen så akutlarmet går. (Detta har Mattias berättat i efterhand då jag inte minns något från och med nu ungefär) Nu var de 5 barnmorskor inne i förlossningsrummet medans de sätts en elektrod på bebisens huvud. Det jag minns är att Mattias säger att jag ska andas i varje värk (jag höll gärna andan) och en barnmorskas röst som frågar om jag är med och att jag nog andats in för mycket av lustgasen.

18.45
Öppen 6 cm. Jag läggs i sidoläge och görs redo för epiduralbedövningen. Jag känner att det kommer vara omöjligt för mig att ligga still under ingreppet då de gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

19.15
Öppen 10 cm. Jag vänds till halvsittande läge då bebisen är på väg och en epidural inte längre var aktuellt. Jag känner ännu mer hur de trycker på, att jag behöver krysta.

19.20
Krystvärkarna drar igång på riktigt och det är nu riktigt jobbigt. Jag kan inte hålla tillbaks utan behöver verkligen krysta. Jag säger flera gånger att jag bajsar på mig. Det är tydligen så de ska kännas. Jag bajsade ingenting, även fast jag var helt 100 på att jag säkert hade bajsat en hel veckas bajs ungefär.

Jag oroade mig för hur Mattias mådde då jag själv upplevde de som väldigt jobbigt. Jag antar att jag är så som person att jag gärna bryr mig om andra, även fast att jag kanske bara borde lägga fokus på mig själv i just den stunden. Vi har i efterhand pratat mycket om de vi upplevde tillsammans och han kände sig trygg tillsammans med barnmorskorna som var väldigt måna med att han också skulle må bra.

19.30
Jag tappas på urin mellan krystvärkarna då de ska bli enklare för mig att krysta. Jag krystar för kung och fosterland och de spänner, bränner och gör riktigt jävla ont! Barnmorskorna ser bebisens huvud och säger att hon har hår. Jag känner för varje krystvärk hur huvudet kommer längre och längre ut, och nu kan även Mattias skymta bebisens huvud.

19.37
Vår lilla tjej kom till världen. Mattias och jag gråter medans barnmorskorna hjälps åt att bebisen ska ta sina första andetag. Jag höll mig lugn trots att hon inte skrek till en början tills jag såg att hon var blå i ansiktet. Mattias lugnade mig med att hon rörde på tårna, och tillslut så började vår lilla tjej skrika. När jag fick upp henne på mitt bröst så var de första jag såg hennes smilegropar som hon har ärvt av Mattias. Hon var de sötaste jag någonsin sätt.

Av lycka bladat med alla spänningar och de intensiva värkarbetet på slutet så bryter Mattias ihop samtidigt som han klipper navelsträngen. Mattias grät sen av lycka i 2 timmar.

Man vill att moderkakan ska släppa oh komma ut inom 30 minuter efter att barnet är förlöst. Min ville först inte lossna utan kom inte ut förens efter ca 25 minuter. Jag behövde aldrig krysta ut den utan fick andas in lustgas medans barnmorskorna tryckte väldigt hårt på min mage vilket gjorde jätte ont!

När jag undersöktes för att se om jag behövde sys så gjorde de så himla ont. En riktigt brännande känsla och de sved som bara den! Det kanske inte är så konstigt efter att en hel bebis precis passerat där nere. Dom bedövade med en spray som sved nästan sved mer än själva ”grävandet” där nere. Som tur var så bedövades de väldigt snabbt så jag slapp känna smärtan när sedan 3 barnmorskor grävde omkring där nere för att se om de behövdes sys. De kom fram till att jag endast behövdes sys med ett stygn vilket kändes jätte skönt!

Trots de mycket intensiva arbete från att vattnet gick, och jag ibland trodde att jag skulle dö så var förlossningen något av de mest fantastiska jag varit med om. Att kroppen faktiskt klarar att föda fram ett barn och kraften i krystvärkarna gör att man inte kan annat än att beundras.

Mattias var ett fantastiskt stöd under förlossningen, utan honom hade jag aldrig klarat de! Han är dessutom världens bästa pappa!