Hanna Lund

Allt har sin tid brukar man ju säga. Att sviterna efter en händelse eller period i livet kan ta olika lång tid att bearbeta. Man går igenom olika faser i sitt återhämtande och bearbetning och när man inte längre vill kännas vid något. Då är det dags att på riktigt att bara släppa, ta bort och gå vidare. 

Många anser nog att jag har haft den perfekta uppväxten, perfekt familj utan några som helst beskymmer. Det stämmer. Utan min familj skulle jag inte vara den jag är idag. 

Trots det så har mycket satt sina spår och som jag lång tid efter mått otroligt dåligt över. 

Jag har gått från att ha rest mig, gått vidare och fått stor hjälp att bära min ryggsäck som under några års tid varit alldeles för tung för att jag ska orkat bära den själv. 

Efter ytterligare några år så har jag under delar av året känt mig otrolig handikappad i de flesta sociala sammanhang, och att ständigt bli påmind känns nu bara jobbigt.

Jag har kommit till en punkt i livet då jag vill göra slut med det som jag tidigare såg som en del av mig, en del av min historia. Men nu får det vara nog!

Jag vill inte kännas vid det och har kommit till de stadiet att nu ska det bort. Bara de att kunna prata om det med min familj, som är helt och hållt medvetna om mig, varit ett stort steg för mig. 

Så ni som vet, nu ska det bort. 

Jag är redo att gå vidare och lämna det gamla bakom mig.